Jerrys

När man, nu som 30-åring (jaja okej då - 35-åring) hör om hur ungdomar beter sig så förflyttas man plötsligt 20 år tillbaka i tiden. Då klagade "de vuxna" på oss för att vi hängde här och där, att vi var ute till 24.00 osv. Nu är det vi som klagar - men visst fan har dagens ungdomar värre hyss för sig än vad vi hade?

Just som vi hade värre hyss för oss än raggarna, proggarna osv. Nu är det, tyvärr, vardagsmat med våld och vapen - kan ärligt säga att om det "bara" var ett hederligt slagsmål "på min tid" så var det stort. Då snackades det om det i veckor och sen var det nästa slagsmål. Det var inte tal om upptrappning - att ta till vapen eller att hämnas på ett värre sätt. Inte som det är nu...

Jag vill inte låta som en gammal gubbe som hytter med fingret. Men när vissa ungdomar idag beter sig som yrkeskriminella så måste vi göra nåt. Och skyll för h-e inte på samhället!! Det är dels föräldrarna men till största delen individen själv! Är innerligt trött på att bara för att man är under 18 så har man inget ansvar! Nej, MAN VET vad som är rätt och fel även om man är 13 eller 19! Har jag belägg och bevis? Jajemän!

Vad ska då göras? VISA VAD SOM HÄNDER OM MAN BETER SIG ILLA! Lås in dem om de bryter mot lagen, hjälp dem med deras beteende, sätt dem i arbete. Det som görs nu fungerar tydligen inte så vi måste göra nåt annat!!

Men jag har inga svar på många av de frågor som detta medför. Men jag vet att vi måste sätta stopp! Och det nu!

Ibland läser man artiklar eller ser på nyheterna om fruktansvärda brott som begås i vårt älskande land. Och det är inte sällan som de begås i min älskade stad, som tyvärr fått ett envist rykte om sig att vara en "gangster-stad".

Ofta tänker man att man vill göra nåt åt det - ge sig ut på stan och läxa upp idioterna som gör de där... sakerna. Men en stor fråga kommer här i kläm: var hittar man dem? De står knappast i gathörnen med skyltar om att de är mördare, våldtäktsmän osv. Hur gör man då?

Många (läs: de flesta) är överens om att det svenska rättssystemet har stora brister. Då hade ju ett medborgargarde varit på sin plats, eller? (Nej, jag uppmuntrar inte till att ta lagen i egna händer!!! Även om det ibland skulle behövas!) Tänk så mycket som hade kunnat lösas! Va? Har jag fel? Nej, det har jag inte!

Men... Om jag ger mig ut på stan med en kofot - vilka ska jag ge mig på? Kan inte alla som har, eller planerar göra något avskyvärt brott räcka upp en hand när jag går förbi? Va? Ska vi bestämma det?

Undrar hur lång tid det tar tills vi får en organiserad grupp människor som gör just detta... Men då kommer ju frågan - är dessa som har tröttnat på det meningslösa våldet också kriminella? Enligt lagen - ja... Men då polisen och samhället inte kan förhindra det, eller utdela domar som stor i proportion till brottet - vad återstår då? Är vi där nu?

Något måste göras, alla måste göra nåt. Vi kan börja med våldtäktsmännen - ta på er en blå armbindel så att vi andra kan identifiera er! Va? Ska vi bestämma det?

Denna dagen innebar inte bara ledighet och umgänge med familjen. Detta var också dagen då jag och min fru firade 12 år tillsammans. 12 år! 12 år? Var tog de åren vägen?

När vi träffades hade min fru inte ännu tagit studenten. Nu är hon utexaminerad X och har ett fint statligt arbete. Jag har en mängd nya utbildningar och en massa års arbetslivsfarenhet men kan ändå inte fatta... 12 år?

Vi har varit tillsammans i mer än en tredjedel av hennes liv. Vi har varit med om såå otroligt många saker att man skulle kunna skriva en roman. I Krig och Freds tjocklek...

Är vi samma personer nu som för 12 år sen? Nej. Det kan kan jag inte påstå. Men vi har vuxit parallellt med vårt förhållande och ändå lyckats växa in i varandra. Vi har något fundamentalt, kan man säga. Annars hade det ju inte blivit några 12 år...

Jag friade till henne på vår 10-årsdag. Det var liksom dags, kändes det som. Ingen av oss såg äktenskap eller giftermål som någonting "nödvändigt" tidigare, men när vi väl hade gift oss hände något. Man blir ju inte en annan människa för att man gift sig, fått ännu en ring på fingret, eller hur? Men ändå - NU var man "vuxen", nu hade man tagit ett stort steg, nu var ungdomen över, nu var jag man... Så kändes det faktiskt...

Men det viktigaste med våra 12 år är ändå att det skänkt oss vår dotter. Den mest perfekta, underbara, söta, duktiga och fantastiska lilla människa som hälften av mig och hälften av min fru!

Tack M, för dessa 12 år! Låt det bli många, många fler! Jag älskar dig för alltid!

Ibland blir man förundrad hur lätt man fastnar framför TV-program, såsom Bolibompa. Har nu i snart 6 år följt programmet slaviskt (ett likhetstecken kan dras till att min dotter föddes för 6 år sen) och man går till och med och längtar till vissa program!

Hur blir det sen när dottern vuxit ifrån det? Är det ok att kolla på det ändå?

Med bakgrund inom media och film, och intresse för demsamma samt TV och teater, är jag lite "arbetsskadad" och tittar lika mycket på programledarna och deras performance, bildutsnitt, klippning osv, som jag tittar på programmen.

Och det är med högst ärliga rader jag skriver att Markus, Yankho, Ylva, Julia och de andra är fantastisk duktiga programledare och producenter! Jag menar - jisses, vad det andas kvalitet genom hela produktionen! Man känner att de gillar det de sysslar med och att de gillar att stå framför kameran!

Så, med detta vill jag säga att Bolibompa är inte bara för barn! Vi vuxna har minst lika stor behållning av det! Samt - vi får vara barn igen och njuta av tecknat!

Skaffa några barn och bänka er framför TV:n!! Det är en order!

Känner ni som jag, att det är liiite stressigt på helgen? Jag menar, det är nu man ska hinna med att göra de saker som man inte hinner med under vardagarna.

Såsom - tvätta, storhandla, städa, fika med vänner och familj, bjuda på middag, strosa i affärer, gå på bio eller teater, uppdatera iPhonen och datorn, ha kvalitetstid med fru/man och barn, fixa i trädgården, fixa med bilen, fixa med båten, fixa med de renoveringssaker som fortfarande hänger över en, catcha up med sina målningar, catcha up med sin roman som man skriver, sticka, snickra, leka med barnen, vuxenmys med fru/man, planera semester eller nästa helgs vandring i skogen - samt sist men inte minst - vila upp sig inför nästa veckas arbete....

Men ändå tycker jag att ska vi vara glada och lyckliga över att vi har det vi har! Tänk vad vi hade saknat någon av sakerna på listan, om de helt plötsligt inte funnits där längre! Så - låt oss istället njuta av att livet har skänkt oss en så rik tillvaro som vi har!

Fredagsmys. Detta lilla ord som dök upp från ingenstans och nu är lika fastetsat som Per Albin Hansson "Folkhemmet".

Ja, ni gissar rätt - jag ogillar det ordet! Men jag ogillar det allra mest såsom det används på ett av världens största communitys. Det är bilder i mängder där ungdomar lägger upp photoshoppade bilder på de coolaste drinkarna; unga vuxna lägger ut bilder på hårdsminkande ansikten som förbereder "myset" på förfesten; det är barnfamiljer som har världens största godisbord med läsk och snacks så att det hade räckt till halva Andorras befolkning! Till det kommer kommentarer som, inte säger explicit, men menar - "titta på oss, sååå myyyysigt vi har det! Titta som vi kan kosta på oss! Titta som vi frossar! Titta så mysigt vi har det, jämfört med alla andra!!!!"

Nej, det har blivit som en tävling, om vem som har det mysigast... Säger bara två ord. Pat. Etiskt. Måste man tävla i sånt så är det synd om människorna.

Så - nu har jag klagat färdigt. Nu ska jag förbereda fredagsmyset...

Jag ser mig inte som gammal, sannerligen inte! Men då och då inträffar saker som får en att börja undra...

Jag har alltid haft ett superminne för ansikten - har jag träffat nån en gång så minns jag deras ansikte, och från var vi träffades, för ever. Men på senare tid har åldern, eller nåt, gjort sig påmind...

Som idag, till exempel - när jag nyss cyklade hem (för att arbeta hemma de sista timmarna BTW, FYI) så körde jag förbi två personer som jag är hundra på att jag känner/har känt mycket, mycket väl! Men jag kan INTE placera dem!! Nånstans!! Det är så otroligt retligt! Jag VET att jag har umgåtts med dem i NÅGON situation, någon gång...

Vad gör man då? Hälsar man? Stannar man, hoppar av cykeln och säger -"Hallåååå, det var längesedan!" (Och sedan luskar ut från dem var den gemensamma nämnaren finns.) Eller gör man som jag gjorde - kör därifrån utan en extra blick, utan ett ord och retar sig sedan så mycket att man går in på sin blogg och skriver om det?

Det kan inte bara vara jag som retar mig så mycket på när saker inte funkar att man skulle kunna slå sönder saken ifråga!?
Jag menar - när datorn krånglar, när diskmaskinen inte startar, när smartphonen inte uppdaterar... Tekniken som vi har i vår tidsålder är fantastisk! Och det går så himla fort att ingenting känns omöjligt! Förutom... Jag minns en TV-reklamfilm för några (5-8) år sen, minns inte riktigt, där en kvinna satt och tittade på film i sin mobil på bussen. Jag tänkte "jovisst, NU överdriver de! DET kommer aldrig att hända!" Jorå!
Men med all denna teknik, denna fantastiska teknik, så blir man paff när den plötsligt inte funkar. JAG blir det, i alla fall... Som om tekniken finns där för att tjäna oss och när den inte gör det så...blir man frustrerad! Man smäller av direkt!
Men kanske är det så att tekniken behöver en paus då och då, den med? En paus från oss? Kan det vara så? Men det betyder inte att vi gillar det! Inte jag i alla fall!

Idag har jag varit på shoppingtur! På lunchen var jag på Pölsemannen och efter jobb var jag på Netto...

Det var den shoppingen det! Men vad är det för skillnad på att handla och shoppa? Handlar man på Ica och shoppar på... Gina Tricot, eller nåt? Ja, jag vet inte... Men det låter lite finare med shoppa, eller hur? Men kan man då säga att man varit på City Gross och shoppat Delikatessfalukorv? Funkar det?

Ja, jag vet inte... Det är inte min grej med shopping - det finns 435 657 andra bloggare som gör det bättre. Men jag handlade i alla fall lite mjölk på Netto, men shoppade ett par Barbapapa-strumpor till dottern (som hon länge velat ha!) Att jag köpte för små kanske bekräftar att jag ska handla, inte shoppa...

Det är kanske inte det som jag hatar mest av allt förhatliga som finns, men det finns ett uttryck som speglar bland det mest inhumana en människa kan säga till en annan. ”Tänk om alla gjorde så…” visar människan i ett mörkt tillstånd och är ett uttryck som inte poängterar det gängse eller det allmänna tillståndet utan det lägger sig som en ogenomtränglig sköld som inte av några som helst omständigheter kommer att låta sig penetreras. Det är fem ord som man kan ta till när man inte har några andra ord att välja, det är fem ord som ständigt ligger i periferin eller som ett vaccin, och som när som helst är redo att användas.

Det är på sin plats med ett par exempel, och lita på mig när jag säger att jag hade kunnat skriva en kilometer om detta. När jag var sådär 6-7 år var jag och handlade i den lokala affären. Vad som stod på inköpslistan minns jag inte och det är nog inte heller konstigt då man sällan kan läsa sådana i den åldern. När jag kom fram till kassan och skulle betala saknade jag 40 öre (detta var på den tid då det fortfarande fanns såväl 5-öringar som 10-öringar). Exakt vad kassörskan sade minns jag inte men hon diskuterade länge och väl med mig. Jag minns att jag förklarade att min mor verkligen behövde alla sakerna på bandet och att jag, i min barnsliga naivitet, ville inte lämna kvar något. Förtroendet att gå och handla på egen hand var något som jag sannerligen inte tog lättvindigt och jag ville göra min mor stolt över att jag kunde hjälpa till på detta sätt. I det här fallet fick jag dock med mig alla mina saker hem, mot ett bryskt förmanande att jag omedelbart skulle komma tillbaka med dessa 40 ören. Anledningen till att jag minns händelsen är förmodligen för att det var jag som föreslog att jag skulle komma tillbaka och ”göra rätt för mig”, vilket följdes av mitt livs första ”Tänk om alla gjorde så!”, från kassörskan. Jag minns redan då att det var väl inte hela världen, inte något att brusa upp över, särskilt inte då jag redan vid den unga åldern var en stamkund och på ”förnamnsbasis” med alla som arbetade där. Men jag kommer ihåg då jag (redan då) kände att uttrycket var ett sätt att gömma sig bakom en standard, en norm (även om jag inte tänkte de orden), och inte ha viljan att hjälpa andra.

Ett annat, i mitt tycke tydligare exempel, infann sig på försommaren 2006. Min fru var höggravid med vår dotter som var beräknad någon gång under de sista dagarna i maj. De sista två veckorna i maj var minst sagt kaotiska (alla som har barn vet hur det var att vara dagar ifrån att bli föräldrar). Under de sista månaderna hade jag i förtid jobbat in mina studier för att vara till hands för min fru och för att kunna ansvara för vardagsbestyren.

Vår underbara dotter föddes den 1 juni 2006, en torsdag. På måndagen i samma vecka gick fostervattnet och vi for till sjukhuset. Beskedet vi fick var att åka hem och vänta, en procedur som upprepades på tisdagen och onsdagen. På torsdagen, nitton minuter över klockan sju på kvällen, anlände så vår älskade dotter och glädjen var naturligtvis total. Nåväl, ett par dagar senare fick jag ett brev från Folktandvården XX YY där jag i tjocka, svarta bokstäver kunde läsa att jag missat en tandläkartid och nu krävdes på 500 kronor. Tiden som jag hade missat var i den sista kaotiska graviditetsveckan, som jag varken då eller nu minns så mycket av. Som nybliven förälder, och med begränsad ekonomi ringde jag upp Folktandvården, bad så hemskt mycket om ursäkt och bad om någon sorts överseende med betalningen. Jag förklarade utförligt komplikationerna med graviditeten, att jag inte haft en tanke på tandläkartiden och så vidare och så vidare. Utan förvarning kom – ”Tänk om alla gjorde så.” Jag blev chockad. Av många anledningar. Bland annat för att Folktandvården inte är privatägt och således inte behöver dessa 500 kronor till de anställda, dels för att receptionisten, en kvinna i min egen ålder, kallsinnigt inte brydde sig ett dugg om hur mina komplikationer ledde till att jag missade tiden. Jag är ingen idiot – jag vet att en lucka uppstår i deras redovisning om de inte fått in inkomster från vissa tillfällen. Men det som jag blev mest chockad över var inte att jag var tvungen att betala. Det handlar inte alls om de där pengarna – utan om en total ovilja att ens lyssna på någon som ber om hjälp! Okej?

Varför är jag då så upprörd över detta? Jo, det ingår i varje människas sunda natur att hjälpa sin nästa, sin granne, sin vän eller Nisse på gatan. Har man lite vett så vill man hjälpa andra, hur den hjälpen än ser ut. Att gömma sig bakom ”Tänk om alla gjorde så” är en ursäkt för att inte vilja hjälpa, inte se till andra människors behov. Säger man frasen så är man fri från alla anklagelser, alla bevis och man har ”gjort sitt”. Man förlitar sig således på regler, stadgar, normer, och känner inte att man kan bedöma varje enskilt fall som sig bör. Alla människor är olika och har olika förutsättningar – det är ett känt faktum och vi har hört det till leda. Men det är faktiskt så – man måste få vara olika och man måste få ha ett liv och en tillvaro som inte kan placeras i fack. Jag menar egentligen – säg mig en människa som är helt svart eller helt vit och kan placeras i de fack som mänskligheten har satt upp – och jag ger dig en miljon kronor.

Nå, för att titta på uttrycket lite närmare så bör man se till vad det betyder. Att ”alla gjorde så” är en helt absurd tanke – det finns förmodligen inte två likadana situationer med två identiska människor i hela världen. Att risken att ytterligare en av Folktandvården XX YYs patienter i samma veva som jag skulle missa en bokning, föda barn och så vidare är mindre än att jorden går under innan du har läst färdigt detta. ”Tänk om alla gjorde så…” hänvisar till en dold rädsla att bryta mot ordningen för risken att alla helt plötsligt gjorde likadant. Om Folktandvården XX YY hade rivit min räkning så hade väl inte alla deras patienter tagit efter mitt fall – för det första så hade de aldrig fått reda på det, och för det andra så om man har bokat en tid för ett tandläkarbesök så är väl det av en anledning? Vilken då? Jo – man behöver gå till tandläkaren!

”Tänk om alla gjorde så…”, - nej, alla gör inte så! Vad det än är! Ibland behöver man hjälp och ibland har man chansen att hjälpa en annan! Detta betyder kanske inte att man gillar det, men man gör en god gärning. Man får dessutom ett minne för livet, för att inte tala om vad den man hjälpt får! Så, tänk en extra gång innan dessa fem ord dyker upp i huvudet på dig! Ibland är det ju faktiskt vara så att det är helt omöjligt att bryta på reglerna, eller kanske till och med olagligt. Då bör man ju naturligtvis se till det, jag menar inget annat. Vad jag menar är att man ska tänka efter innan de fem orden når någon annans trumhinnor. Och, bara så du vet – för att man en gång hjälper någon så betyder inte detta att hela världen kommer springandes till dig och vill utnyttja dig! Alla gör inte så…

Jag väntar lite med mitt inlägg "Tänk om alla gjorde så", till förmån för en annan tanke.

Om man tänker på det där med barn och alkohol så finns det inte många likhetstecken, eller hur? Men vad jag menar är först och främst när barn blir introducerade för alkohol i form av när deras föräldrar är (över-)förfriskade.

När jag var runt 14-15 åkte jag buss i vår lilla stad. När jag tittade ut genom fönstret såg jag en syn som etsat sig fast i mitt huvud, och som fortfarande nu 20 år senare dyker upp ibland. En gravt överförfriskad kvinna i 40-årsåldern var så berusad att hon fick stödja sig på sin dotter, runt 6-7 år gammal... Hur vet jag att det var hennes dotter? Därför att genom glasrutan, bussens motorljud och trafikbullret hörde jag flickan skrika: -"Mamma, mamma, snälla försök att gå själv!" Om och om igen. När hon inte grät högljutt förstås...

När min dotter M föddes 2006 sa jag till mig själv att hon ska aldrig - ALDRIG - se mig berusad! Och under snart sex år har så också varit fallet! Jag dricker aldrig när hon är med, och skulle aldrig få för mig att bli berusad.

Detta av, minst, två anledningar. Är jag, om ens bara det minsta, påverkad av alkohol i hennes närvaro så förlorar jag kontrollen som förälder. Mitt omdöme blir sämre och jag är inte "jag" längre. Och detta är anledning nummer två, vilken är den viktigaste. När ett barn ser sin berusade förälder så ser de inte föräldern längre - de ser en främling! De är vana vid att se sin förälder som en trygghet, som nån som man alltid kan lita på, och nån som de känner mycket väl. Redan efter några glas av valfri alkoholdryck så ändras detta. De ser nån annan och deras tillit är som bortblåst. Personlighet, tal, gester, uttryck - allt förändras hos den som är berusad. Barnen känner sig ensamma, om inte fysiskt så i hjärtat.

Men alla föräldrar tänker inte så. Jag menar och vet jag är en ytterlighet - jag har valt nolltolerans. Majoriteten anser att "dricka med måtta", "att de kommer förr eller senare få senare fulla människor" osv osv är bättre utgångspunkt. Ja, jag kan inte svara för vad som är rätt mängd, det enda jag vet är att JAG har gjort mitt val. När min dotter behöver mig som mest - när hon är liten - så kommer det inte finnas nåt tillfälle då hon behöver tvivla på om JAG finns där eller inte.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Tänk på att ni blir en annan person för era barn när ni är berusade! Tänk på det... Jag säger inte fy till människor som tar ett glas vin till fredagsmyset, absolut inte. Men jag gör inte det... Jag är inte nykterist, eller förespråkar det för alla och envar.

Ja, det kan vara gott med en öl eller ett glas rött efter jobb, inget snack! Eller ha en grillfest med grannarna, med barnen springandes runt benen, korka upp en flaska tjeckisk - och njuta! Inget fel med det, eller hur? Det tycker inte jag heller! Min poäng är att tänka efter före! Om man har barn!

Nu ska jag inte moralisera mer. Idag i alla fall.

Egentligen är det väldigt svenskt att bygga upp en massa surhet tills det till slut rinner över, eller hur? Precis som i mitt fall - jag har samlat på mig en massa "sura känslor" i 20+ år (eller 30+, om ni är så himla noga...) tills det rinner över och ut över bloggvärldens köksbord. Är jag då en "sur" man? Nej, sannerligen inte! Jag har varken sur eller arg med i mitt CV, och inbillar mig inte heller att andra ser mig så. Men jag brukar nog samla på mig i evigheternas evighet tills det bara säger PANG! Men det gör det lyckligtvis inte särskilt ofta. Har nog bara hänt vid något enstaka tillfälle. Tror jag...

Men jag är inte ensam om detta, långt ifrån. Men ändå tänker man - "man mår mycket bättre om man får ur sig allt när det väl händer"! Och så säger man till sig själv att man ska skärpa sig. Nyårslöftes-syndromet, kan man kalla det...

Långsint, däremot - det står i min panna. Jag har ett elefantminne om jag blivit orättvist behandlad och ger folk "onda ögat" i åratal (jodå!) efteråt! Bra egenskap, va? Nja...

Men vissa ämnen kan man väl inte låta bli att "sura" över? Eller "reagera passivt" över, kan vi väl kalla det? (Vill inte låta som en gammal gnällig gubbe!) Ett ämne som ligger på topp 3 över uttryck där man borde pryglat den som myntade det är - "Tänk om alla gjorde så!" Ojojoj - vad jag avskyr det uttrycket! I mitt nästa inlägg ska jag förklara varför! Ska bara sura, eller reagera passivt, över det lite till...

Jaha, då har även jag en blogg! Varför då, tänker jag och kanske även ni? Faktum är att jag vill testa på detta forum - om det är användbart eller inte, om någon är intresserad av vad jag har säga...

Vad har jag då att säga? Ehmm...jo...eller.... Jaha - är det nu man ska specificera sig? Okej då, då kör vi! Jag är en man som sällan ger mig in i konflikter, som inte har några ovänner (vad jag vet i alla fall) och inte säger till om ryggbiffen är frusen i mitten. Så här kommer ni att få läsa om min mörka sida mohahaha... Nej, nej, nej - jag har inga multipla personligheter som behöver få utlopp! Men vad jag har däremot är en väl uppbyggd trötthet mot en mängd ämnen i livet och det är dessa som ni kommer att få ta del av! Det kan röra sig mellan tandläkarbesök till ointresset för mode, från tröttheten på vissa orättvisor till... ja, ni fattar - saker jag är så iiiinerligt trött på!

Men det kan säkert slinka lite inlägg om film, teater, litteratur och konsten att vara pappa! Kanske... Vi får se!

Jag är helt ny i bloggvärlden, följer (inte än) några andra heller så - ha tålamod med mig!

See you later, rullator!