Till min fru
Denna dagen innebar inte bara ledighet och umgänge med familjen. Detta var också dagen då jag och min fru firade 12 år tillsammans. 12 år! 12 år? Var tog de åren vägen?
När vi träffades hade min fru inte ännu tagit studenten. Nu är hon utexaminerad X och har ett fint statligt arbete. Jag har en mängd nya utbildningar och en massa års arbetslivsfarenhet men kan ändå inte fatta... 12 år?
Vi har varit tillsammans i mer än en tredjedel av hennes liv. Vi har varit med om såå otroligt många saker att man skulle kunna skriva en roman. I Krig och Freds tjocklek...
Är vi samma personer nu som för 12 år sen? Nej. Det kan kan jag inte påstå. Men vi har vuxit parallellt med vårt förhållande och ändå lyckats växa in i varandra. Vi har något fundamentalt, kan man säga. Annars hade det ju inte blivit några 12 år...
Jag friade till henne på vår 10-årsdag. Det var liksom dags, kändes det som. Ingen av oss såg äktenskap eller giftermål som någonting "nödvändigt" tidigare, men när vi väl hade gift oss hände något. Man blir ju inte en annan människa för att man gift sig, fått ännu en ring på fingret, eller hur? Men ändå - NU var man "vuxen", nu hade man tagit ett stort steg, nu var ungdomen över, nu var jag man... Så kändes det faktiskt...
Men det viktigaste med våra 12 år är ändå att det skänkt oss vår dotter. Den mest perfekta, underbara, söta, duktiga och fantastiska lilla människa som hälften av mig och hälften av min fru!
Tack M, för dessa 12 år! Låt det bli många, många fler! Jag älskar dig för alltid!
