Den svenska surheten
Egentligen är det väldigt svenskt att bygga upp en massa surhet tills det till slut rinner över, eller hur? Precis som i mitt fall - jag har samlat på mig en massa "sura känslor" i 20+ år (eller 30+, om ni är så himla noga...) tills det rinner över och ut över bloggvärldens köksbord. Är jag då en "sur" man? Nej, sannerligen inte! Jag har varken sur eller arg med i mitt CV, och inbillar mig inte heller att andra ser mig så. Men jag brukar nog samla på mig i evigheternas evighet tills det bara säger PANG! Men det gör det lyckligtvis inte särskilt ofta. Har nog bara hänt vid något enstaka tillfälle. Tror jag...
Men jag är inte ensam om detta, långt ifrån. Men ändå tänker man - "man mår mycket bättre om man får ur sig allt när det väl händer"! Och så säger man till sig själv att man ska skärpa sig. Nyårslöftes-syndromet, kan man kalla det...
Långsint, däremot - det står i min panna. Jag har ett elefantminne om jag blivit orättvist behandlad och ger folk "onda ögat" i åratal (jodå!) efteråt! Bra egenskap, va? Nja...
Men vissa ämnen kan man väl inte låta bli att "sura" över? Eller "reagera passivt" över, kan vi väl kalla det? (Vill inte låta som en gammal gnällig gubbe!) Ett ämne som ligger på topp 3 över uttryck där man borde pryglat den som myntade det är - "Tänk om alla gjorde så!" Ojojoj - vad jag avskyr det uttrycket! I mitt nästa inlägg ska jag förklara varför! Ska bara sura, eller reagera passivt, över det lite till...
